2014-11-20

Familjen Dårfink

Herregud. Hur kunde en kväll som började så bra sluta så jävla dåligt?

Idag hade vi lekgrupp hemma hos oss. Det är en ordning som infördes under förra läsåret som går ut på att klassen - Q:s klass alltså - delas in i grupper om fyra barn vardera. Enligt ett rullande schema är hela gruppen så hemma hos någon och leker och äter middag, och vid lämplig tid kommer föräldrarna för att hämta men innan de gör det sitter de ner och fikar tillsammans. En utomordentligt bra idé som gör att både barn och föräldrar breddar sina kontaktnät.

Ikväll var det vår tur, och allt förlöpte enligt plan. Barnen åt först hemgjorda hamburgare och sedan våfflor, föräldrarna fick våfflor och kakor och kaffe och te.

Enda smolken i bägaren var Q:s uppförande. Han busade vid matbordet, inte värre än han brukar, men kontrasten mot de andra ungarna var påtaglig. De hade väl gästhatten på, kan tro.

När alla hade gått och jag försökte förmå två trötta pojkar att ta på pyjamas och borsta tänder fortast möjligt, fattade jag det dumma beslutet att förmana Q. Att påpeka att han busat vid matbordet, flinat åt våra tillsägelser, trots uttryckligt förbud klättrat upp på loftet i klädkammaren inte bara en utan två gånger.

Å ena sidan verkar det vettigt att lägga förmaningarna i anslutning till när försyndelsen gjordes. Å andra sidan borde jag nog ha väntat tills vi alla sovit på saken. För jag och O var lika trötta som Q, köksgolvet var fläckigt av hallonsylt, diskhon överfull, lekrummet såg ut som efter ett bombnedslag.

Q snedtände förstås. Yl och bråk och kast med nallar och sängkläder. Ni bryr er inte om mig! Pappa är en idiot! Och så vidare.

O tog över Q medan jag nattade Y i vår säng, en Y som låg med fladdrande öron för att inte missa ett enda av storebrors invektiv. Efter ett tag kom O ut och var arg och hade hotat med att slänga bort nästa gosedjur som kastades samt att avinstallera diverse roliga spel från surfplattan. Pappa dårfink.

Jag var inte mycket bättre. När Q en stund senare började slå sig själv i ansiktet blev jag vansinnig, höll fast hans händer och väste åt honom att sluta. Du kommer att äta upp mig, grät Q. (Mamma dårfink.) Då lugnade jag mig såpass att jag i normal ton sa att jag håller fast dig för att jag inte vill att du ska göra dig illa. Kan jag släppa dig nu? Q blängde på mig och vägrade svara, vägrade lova att låta bli att göra sig illa. Till sist släppte jag honom, och han låg still.

Du gjorde några dumma saker och pappa och jag grälade på dig för det, sa jag. Det är inget märkvärdigt. Vi slutar inte älska dig. Vi älskar dig jättemycket och har ansträngt oss ganska mycket för att ordna en rolig lekgrupp åt dig. Men vi blev arga på dig. Och vi blir ännu argare och ledsnare när du bråkar. När man har gjort någon ledsen kan man säga förlåt. Det är bättre än att fortsätta bråka.

Förlåt, mumlade Q så tyst att jag knappt hörde det.

Tycker du att du har rätt och vi har fel? Tycker du att vi är orättvisa? Inget svar.

När han somnat kände jag mig uppriven som jag alltid gör efter bråken. Föga entusiastiskt svarade jag i telefonen när mamma ringde. Fast det brukar ofta hjälpa att prata med henne, så jag beskrev kvällen.

Han testar er, förkunnade mamma. Jo, han är väl så stor nu att han har kommit på att han ser koreansk ut så då måste han testa er kärlek.

Herregud. Mormor dårfink.

11 kommentarer:

  1. Oj vad jag skrattar!

    SvaraRadera
  2. Åh blä. Känner så väl igen nu-ska-jag-stila-för-kompisarna-stöket.... Varför tror ungar att det impar så på andra barn att strunta i alla vanliga regler och föräldrars tillsägelser? Börk. Tycker att ni gjorde rätt som visade att det var fel, men självklart känns det inte roligt efteråt. Been there done that.

    SvaraRadera
  3. [insert "jag har ju inga barn så jag begriper ju egentligen inte det här MEN ..."-disclaimer]

    Ha inte så dåligt samvete för att du blir förbannad på dina barn. (Inte för att jag tror att det är något man kan sätta på och stänga av efter önskemål.) Det är väl inte förenligt med bilden av den Goda Modern(tm), men den förälder är ju inte född som inte blir förbannad när barnen går bananas, och jag tror, ärligt talat, att barn BEHÖVER få lära sig att om de beter sig illa så BLIR folk förbannade, ledsna och/eller besvikna. Det är absolut adekvat att känna sig dum och be om ursäkt om man förgår sig i ilskan och säger/gör saker som är helt out of proportion, men jag tycker inte att man behöver känna sig dum eller be om ursäkt för att man blev arg.

    Sjukt roligt skrivet, f.ö., och hjälp vad jag känner igen min egen barndoms bråk, inklusive hoten om att kasta bort gosedjur. Det blev folk av oss också (tror jag i alla fall) och jag kan egentligen aldrig minnas att jag inte förstod varför mina föräldrar var arga på mig. Jag kanske tyckte att de blev arga för ingenting, att de hade fel eller att de var allmänt dumma i huvudet, men det var inte så att jag inte FÖRSTOD.

    SvaraRadera
  4. Åh, att läsa era kommentarer nu på morgonkvisten. TACK!

    Det var lite dårfinkeri även denna morgon, men vi skildes åt i den bästa av sämjor.

    SvaraRadera
  5. Det känns så hemtrevligt att läsa dina inlägg! Min pappa blev så arg på min bror en gång så han dunkade näven i väggen och det blev ett stort hål (det var väl någon usel gipsvägg)! Den trilskande ungen och arga fadern tappade helt tråden och började skratta. Sedan fylldes hålet igen och vi hängde någon plansch över, men min lillebror gillade att ta hem sina kompisar för att visa vad faderna hade gjort.

    SvaraRadera
  6. Å, så jag känner igen mig i din text. Det är så svårt när något som man tänker sig ska bli ett vanligt, enkelt påpekande går helt överstyr och blir ett bråk.

    Min ena son är omständigheternas mästare. Allt som gått fel kan tillskrivas omständigheterna eller andra människor, och jag är jättekänslig för det. Jag blir tokig när han inte kan se sin del i saker och ting som hänt, utan lägger över ansvaret på andra eller på teknikprylar etc. Där går min säkring. Nåja. Skönt att morgonen avslutades fint, och det låter som ett jättetrevligt initiativ med de där grupperna!

    SvaraRadera
  7. Stilandet för kompisar, ja. Q är mycket för det, och det märkte vi tidigt, redan i treårsåldern. Y har inte alls samma tendenser.

    På väg ut imorse noterade jag att en gosedjurshund låg inklämd på hatthyllan. Det var där den hamnade.

    SvaraRadera
  8. Min pappa fick byta en masonitskiva i en dörr efter att jag sparkat in sagda skiva en dag när jag kom hem från skolan oväntat tidigit och inte hade nyckel. Jag var någonstans i tonåren då.

    SvaraRadera
  9. OBS att jag inte försökte sparka in dörren, endast ge utlopp för min ilska. Det var en vår- eller höstdag med tämligen behagligt väder att vara ute i till dess att någon med nyckel kom hem, och det var säkert inte frågan om mer än en timme eller två.

    SvaraRadera
  10. Hahaha! Jag minns en gång när jag slängde en tyskabok på min pappa, som bara hade snällheten att ställa upp och förhöra mig på läxan.

    SvaraRadera
  11. Och jag förstörde bara mammas nyckelring, dörrkarmen klarade sig, den där gången jag blev så vansinnigt arg på mamma när jag skulle gå ut.
    JsN

    SvaraRadera