Umgänge, över generationsgränser och tid

Jag ska tjata lite till om kören. Förutom sångarglädjen, kreativiteten och lekfullheten, samt erfarenheten av att ingå i ett demokratiskt sammanhang (i helgen hölls årsmötet då vi valde styrelse och diskuterade en del grundläggande principer), får jag ännu en värdefull erfarenhet av kören.

Åldersspannet hos medlemmarna omfattar flera decennier. De yngsta är i övre tjugoåren, just färdiga med sina akademiska studier, i början av sin yrkeskarriär. De har studentlivet färskt i minnet. De äldsta är mer eller mindre nyblivna pensionärer.

Särskilt de senare är intressanta att prata med, om allt från jobbet - många har yrken liknande mitt - till livet i största allmänhet. De är i samma ålder och liknande situationer som mina föräldrar, men de är inte mina föräldrar, vilket gör att vi kan prata på ett helt annat sätt.

En av mina körvänner beskrev hur det är att mista sin gamla mamma och ställas inför insikten att hon nu är äldst i familjen. Hon berättade att hon trots sitt aktiva och sociala liv är orolig för att sitta ensam, så hon hade börjat utforska olika äldreboenden, hittills med mycket nedslående resultat.

En annan körvän, som jag känner väl eftersom vi brukar samåka, rapporterade senaste nytt om barnbarnet. Att få barnbarn är minst lika starkt som att bli förälskad, sa han. Menar du att det är starkare än att få barn, frågade jag, väl vetande att han är en engagerad och kärleksfull pappa. Ja, svarade han eftertänksamt. Kärleken och förälskelsen är lika intensiv, men får en extra dimension av insikten om att mitt eget liv närmar sig sitt slut. Jag säger till min son, kan du begripa att jag en gång har gått och burit och pussat på dig så som du gör med den lille nu?

Tiden går så fort. Nio år har jag varit med i kören, jag som nyss var nybörjare är nu en av veteranerna. På repet sitter jag bredvid K, som alltid varit min idol i körsammanhang. Sitter man bredvid henne hör man alltid hur det ska låta. Sjunger hon solo behöver man inte sitta spänd på stolkanten och hålla tummarna, det är bara att luta sig bakåt och njuta. Sedan jag först träffade henne har hon vidareutbildat sig, bytt jobb, skilt sig, flyttat, bytt jobb igen. Till våren flyttar hennes yngsta barn hemifrån. Vi känner inte varann särskilt väl egentligen, fast ändå gör vi ju det. Hon är lyckligare än jag sett henne på länge.

De som hade småbarn när vi lärde känna varann har tonåringar nu. Och för mig var kören en av räddningsplankorna tillbaka till ett riktigt liv, när det var som mörkast under barnlösheten. Nu är jag en av de där lätt slitna mammorna, som hastar och pusslar och suckar över att få ihop det. Som inte hinner eller orkar vara med på alla gig och resor, men som tänker att när barnen är större, då.