2010-11-29

Beslutsvånda

På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.

Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.

För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.

Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.

Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.

Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?

Kanske, kanske inte.

För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.

Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.

Vånda.

Beslutsvånda

På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.

Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.

För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.

Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.

Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.

Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?

Kanske, kanske inte.

För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.

Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.

Vånda.

Adventssmåprat

Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.

Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.

Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.

Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.

Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.

Adventssmåprat

Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.

Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.

Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.

Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.

Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.

2010-11-24

Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.

Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.

2010-11-23

Vettig läkare

Igår var vi hos barnläkaren som neonatal remitterat oss till. Eftersom Y hade ett par svåra luftvägsinfektioner under förra vintern och eftersom han är prematur behövdes en extra koll.

Jag hade laddat upp, och väl där öppnade jag dammluckorna och beklagade mig över sömnsituationen, och bad om en allergiutredning. Y har varit dålig i magen i nästan två månader. Ibland på nätterna skriker han som om han hade verkligt ont. Han klöser sig i öronen, gnider ansiktet mot kudden, dunkar huvudet i sänggaveln, sparkar, fäktar och slår omkring sig.

Nu är han dessutom förkyld och hostig. Men lungorna var perfekta. Och öronen som han river så i alldeles rena. Hon kände på magen, ingen anmärkning. Han växer bra, väger över tio kilo nu.

Läkaren verkade ganska bedårad, och sa något om att vi verkligen haft tur, både han och vi.

Men han ska testas för glutenintolerans i alla fall. Annars enades vi om att nattstöket mycket väl kan vara otrygghet, fast han verkar så trygg på dagen. Och hon sa med skärpa att vi inte ska ha dåligt samvete för att han sover hos oss. Han är ju en liten pojke än, han kan allt behöva ha mamma och pappa nära ett bra tag till.

Precis vad O och jag själva kommit fram till. Men det är skönt att få stöd.

Dock måste jag skärpa mig med att komma i säng på kvällarna, och ta en och annan natt i gästrummet.

Vettig läkare

Igår var vi hos barnläkaren som neonatal remitterat oss till. Eftersom Y hade ett par svåra luftvägsinfektioner under förra vintern och eftersom han är prematur behövdes en extra koll.

Jag hade laddat upp, och väl där öppnade jag dammluckorna och beklagade mig över sömnsituationen, och bad om en allergiutredning. Y har varit dålig i magen i nästan två månader. Ibland på nätterna skriker han som om han hade verkligt ont. Han klöser sig i öronen, gnider ansiktet mot kudden, dunkar huvudet i sänggaveln, sparkar, fäktar och slår omkring sig.

Nu är han dessutom förkyld och hostig. Men lungorna var perfekta. Och öronen som han river så i alldeles rena. Hon kände på magen, ingen anmärkning. Han växer bra, väger över tio kilo nu.

Läkaren verkade ganska bedårad, och sa något om att vi verkligen haft tur, både han och vi.

Men han ska testas för glutenintolerans i alla fall. Annars enades vi om att nattstöket mycket väl kan vara otrygghet, fast han verkar så trygg på dagen. Och hon sa med skärpa att vi inte ska ha dåligt samvete för att han sover hos oss. Han är ju en liten pojke än, han kan allt behöva ha mamma och pappa nära ett bra tag till.

Precis vad O och jag själva kommit fram till. Men det är skönt att få stöd.

Dock måste jag skärpa mig med att komma i säng på kvällarna, och ta en och annan natt i gästrummet.

Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.

Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.

2010-11-22

Familjen AB

Eller ekvationen som inte går ihop.

Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.

Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.

Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.

Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.

Men just nu går det inte ihop.

Familjen AB

Eller ekvationen som inte går ihop.

Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.

Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.

Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.

Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.

Men just nu går det inte ihop.

2010-11-21

Min första kärlek

Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.

Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.

Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.

Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.

Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.

När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.

Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.

Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.

Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?

Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.

Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.

Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.

Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.

Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.

Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.

Trygghet och kärlek.

Min första kärlek

Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.

Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.

Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.

Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.

Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.

När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.

Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.

Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.

Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?

Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.

Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.

Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.

Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.

Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.

Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.

Trygghet och kärlek.

2010-11-16

Novembersol och tigerkaka

Gud vad jag gnäller. Ibland går ju faktiskt allting bättre än jag förväntar mig.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg gick jag och la mig och låg och lyssnade på Y:s snusningar och O:s nästansnarkningar. Magen knöt sig mer och mer. Plötsligt insåg jag att jag hade söndagsångest. Den där hemska känslan av kvällen innan man ska någonstans man hatar att vara. Jag har känt det förr, när jag har vantrivts på jobbet. Men nu handlade det om att vara ensam med mina barn.

Efter en stund gick jag upp, värmde en kopp mjölk och satte mig vid köksbordet och läste två Lottaböcker på raken. God litteratur är de väl inte, men de har oförtjänt dåligt rykte. Språket är bättre än mycket av det som figurerar på bästsäljarlistorna just nu. De beskriver fint en tid då man promenerade dit man skulle, då telefonen stod på ett särskilt bord i hallen och film sågs på bio, då mamma var hemma och pappa var ingenjör, men då bästisen Giggi i alla fall drömde om att bli läkare, inte sjuksköterska.

Klockan hann bli tre innan jag somnade. Fyra timmars sömn blev det totalt.

Upplagt för katastrofdag alltså. När jag kom upp från duschen gallskrek Q för att den skjorta hans snälle far hade strukit åt honom redan hade kallnat. Då tar man ett djupt andetag.

Men alla farhågor kom på skam. När stackars O, rättmätigt sur och arg, gått till jobbet, blev Q en ängel. Han avlämnades hos dagmamman, Y och jag åkte till öppna förskolan. Där småpratade jag med de andra mammorna om oväsentligheter under det att Y lekte och klättrade. Sedan somnade han i bilen och sov en god stund till, under det att jag hann prata med pappa. På eftermiddagen gick vi en promenad i solen.

Och när vi hämtat Q iklädde jag båda pojkarna förkläde och bakade en tigerkaka. Q fick mäta upp och hälla, Y fick botanisera i lådorna. Idyllen var fullständig.

Men det är en händelse som ser ut som en tanke att jag glömde de tre ägg som tigerkakan borde ha innehållit. Hommage à Lotta Månsson.

Men den smakade gott ändå.

Novembersol och tigerkaka

Gud vad jag gnäller. Ibland går ju faktiskt allting bättre än jag förväntar mig.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg gick jag och la mig och låg och lyssnade på Y:s snusningar och O:s nästansnarkningar. Magen knöt sig mer och mer. Plötsligt insåg jag att jag hade söndagsångest. Den där hemska känslan av kvällen innan man ska någonstans man hatar att vara. Jag har känt det förr, när jag har vantrivts på jobbet. Men nu handlade det om att vara ensam med mina barn.

Efter en stund gick jag upp, värmde en kopp mjölk och satte mig vid köksbordet och läste två Lottaböcker på raken. God litteratur är de väl inte, men de har oförtjänt dåligt rykte. Språket är bättre än mycket av det som figurerar på bästsäljarlistorna just nu. De beskriver fint en tid då man promenerade dit man skulle, då telefonen stod på ett särskilt bord i hallen och film sågs på bio, då mamma var hemma och pappa var ingenjör, men då bästisen Giggi i alla fall drömde om att bli läkare, inte sjuksköterska.

Klockan hann bli tre innan jag somnade. Fyra timmars sömn blev det totalt.

Upplagt för katastrofdag alltså. När jag kom upp från duschen gallskrek Q för att den skjorta hans snälle far hade strukit åt honom redan hade kallnat. Då tar man ett djupt andetag.

Men alla farhågor kom på skam. När stackars O, rättmätigt sur och arg, gått till jobbet, blev Q en ängel. Han avlämnades hos dagmamman, Y och jag åkte till öppna förskolan. Där småpratade jag med de andra mammorna om oväsentligheter under det att Y lekte och klättrade. Sedan somnade han i bilen och sov en god stund till, under det att jag hann prata med pappa. På eftermiddagen gick vi en promenad i solen.

Och när vi hämtat Q iklädde jag båda pojkarna förkläde och bakade en tigerkaka. Q fick mäta upp och hälla, Y fick botanisera i lådorna. Idyllen var fullständig.

Men det är en händelse som ser ut som en tanke att jag glömde de tre ägg som tigerkakan borde ha innehållit. Hommage à Lotta Månsson.

Men den smakade gott ändå.

Balans sökes

Jag deppar ikväll. Över allt möjligt. Över att jag fick nej på ett jobb. Fast mitt förnuft säger åt mig att skärpa mig. Min ansökan finns kvar hos företaget, det kan hända att de hör av sig igen om de får en ny tjänst som passar. Det var just så jag fick mitt nuvarande jobb. Jag har fyra-fem ansökningar ute. Men ju längre tiden går desto oroligare blir jag. Jag vill verkligen inte tillbaka. Och jag vill hitta ett nytt jobb snart, för jag vill inte snylta på O:s föräldraledighet.

Q och O var hos ögonläkaren idag. Det blir återbesök om en månad för att prova ut glasögon. Q verkar inte särskilt berörd, han konstaterade bara att Harry Potter har glasögon. Men jag blir lite ledsen. Min lilla unge. Han är inte ens fem. Jag var åtminstone åtta när jag fick mina. Jag kan inte påstå att det var något större trauma, men visst hade det varit skönt att slippa dem. Fast för vems skull är jag egentligen ledsen?

Den främsta orsaken till min dysterhet är förmodligen somatisk. I lördags kväll slog magsjukan till, igår och idag har jag legat för ankar. Tack och lov tycks de övriga ha klarat sig, osannolikt nog. Nu känner jag mig tämligen frisk men ganska trött.

Alltså blev det ingen kör ikväll. Och det får mig också att fundera. Jag älskar att sjunga i kör. Det gör mig glad, det ger mig ork och energi. Efter flera års övertalningsförsök gick jag i somras med på att ta plats i styrelsen. Det är roligare än jag trodde.

Samma sak med träningen. Jag gillar att träna. Glädje och energi där också.

Vad är då problemet? Det är att dygnet inte har tillräckligt många timmar. Att jag, för att orka vara en bra mamma, också måste få göra något annat ibland. Sjunga. Träna. Vara ensam. Tänka. Sitta ifred i TV-soffan med stickningen framför något jag verkligen gillar. Och det får jag också. Men inte tillräckligt mycket.

Balans. Mitt bygge, den konstruktion som är jag, är bräckligt nu. Marginalerna är inte stora. Hur gör jag för att inte kören eller träningen, det som är roligt, ska svälla ut och istället bli en belastning? Och hur ska allt passas in på 24 timmar?

Nu måste jag i alla fall sova.

Balans sökes

Jag deppar ikväll. Över allt möjligt. Över att jag fick nej på ett jobb. Fast mitt förnuft säger åt mig att skärpa mig. Min ansökan finns kvar hos företaget, det kan hända att de hör av sig igen om de får en ny tjänst som passar. Det var just så jag fick mitt nuvarande jobb. Jag har fyra-fem ansökningar ute. Men ju längre tiden går desto oroligare blir jag. Jag vill verkligen inte tillbaka. Och jag vill hitta ett nytt jobb snart, för jag vill inte snylta på O:s föräldraledighet.

Q och O var hos ögonläkaren idag. Det blir återbesök om en månad för att prova ut glasögon. Q verkar inte särskilt berörd, han konstaterade bara att Harry Potter har glasögon. Men jag blir lite ledsen. Min lilla unge. Han är inte ens fem. Jag var åtminstone åtta när jag fick mina. Jag kan inte påstå att det var något större trauma, men visst hade det varit skönt att slippa dem. Fast för vems skull är jag egentligen ledsen?

Den främsta orsaken till min dysterhet är förmodligen somatisk. I lördags kväll slog magsjukan till, igår och idag har jag legat för ankar. Tack och lov tycks de övriga ha klarat sig, osannolikt nog. Nu känner jag mig tämligen frisk men ganska trött.

Alltså blev det ingen kör ikväll. Och det får mig också att fundera. Jag älskar att sjunga i kör. Det gör mig glad, det ger mig ork och energi. Efter flera års övertalningsförsök gick jag i somras med på att ta plats i styrelsen. Det är roligare än jag trodde.

Samma sak med träningen. Jag gillar att träna. Glädje och energi där också.

Vad är då problemet? Det är att dygnet inte har tillräckligt många timmar. Att jag, för att orka vara en bra mamma, också måste få göra något annat ibland. Sjunga. Träna. Vara ensam. Tänka. Sitta ifred i TV-soffan med stickningen framför något jag verkligen gillar. Och det får jag också. Men inte tillräckligt mycket.

Balans. Mitt bygge, den konstruktion som är jag, är bräckligt nu. Marginalerna är inte stora. Hur gör jag för att inte kören eller träningen, det som är roligt, ska svälla ut och istället bli en belastning? Och hur ska allt passas in på 24 timmar?

Nu måste jag i alla fall sova.

2010-11-11

Bebisguden och Livet har humor

Jag hade ju tänkt sluta blogga när vi kommit hem med Y. Då skulle jag ha två barn, mer än jag någonsin hoppats eller drömt om. Livet skulle vara perfekt. (Och vem vill läsa om ett perfekt liv?) För det som eventuellt var lite trixigt med Q skulle gå så mycket lättare med Y, nu när jag hade rutin.

Helt fel hade jag inte. När Y bara dagar efter hemkomsten fick hög feber, kraftig förkylning samt ögoninflammation, tog jag det ganska lugnt.

Men för övrigt - ha, ha, ha.

Inte hade jag räknat med sömnkrångel, svårigheter att knyta an, att jag som älskade att vara mammaledig förra gången plötsligt skulle klättra på väggarna och längta bort. Kunna ge vad som helst för en timme för mig själv. Utan skrik och gnäll.

Säga vad man vill om tillvaron men den är i alla fall omväxlande.

Bebisguden och Livet har humor

Jag hade ju tänkt sluta blogga när vi kommit hem med Y. Då skulle jag ha två barn, mer än jag någonsin hoppats eller drömt om. Livet skulle vara perfekt. (Och vem vill läsa om ett perfekt liv?) För det som eventuellt var lite trixigt med Q skulle gå så mycket lättare med Y, nu när jag hade rutin.

Helt fel hade jag inte. När Y bara dagar efter hemkomsten fick hög feber, kraftig förkylning samt ögoninflammation, tog jag det ganska lugnt.

Men för övrigt - ha, ha, ha.

Inte hade jag räknat med sömnkrångel, svårigheter att knyta an, att jag som älskade att vara mammaledig förra gången plötsligt skulle klättra på väggarna och längta bort. Kunna ge vad som helst för en timme för mig själv. Utan skrik och gnäll.

Säga vad man vill om tillvaron men den är i alla fall omväxlande.

2010-11-09

Min yngste son

Fan vad jag får dåligt samvete ibland. När båda barnen sover, när det är tyst i huset och jag kan höra mina egna tankar, tänker jag på Y. Min yngste son. Han som är ett lika stort underverk som sin storebror. Fast jag inte alltid ser det.

Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.

Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.

Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.

Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.

Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.

Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?

Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?

I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!

Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!

Men så har mamma fått konkurrens ifråga om stadigaste låren i familjen också!

Min yngste son

Fan vad jag får dåligt samvete ibland. När båda barnen sover, när det är tyst i huset och jag kan höra mina egna tankar, tänker jag på Y. Min yngste son. Han som är ett lika stort underverk som sin storebror. Fast jag inte alltid ser det.

Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.

Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.

Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.

Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.

Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.

Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?

Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?

I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!

Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!

Men så har mamma fått konkurrens ifråga om stadigaste låren i familjen också!

2010-11-08

Höstens dagar

Jo, det är höst, och förvånansvärt kallt också. Rimfrosten knastrar under fötterna och jag får passa mig för att inte sätta en rova på det hala trädäcket.

Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.


Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.


Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.


Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.

Höstens dagar

Jo, det är höst, och förvånansvärt kallt också. Rimfrosten knastrar under fötterna och jag får passa mig för att inte sätta en rova på det hala trädäcket.

Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.


Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.


Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.


Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.

2010-11-04

Allt hänger ihop

Så du var hemma hos mamma förra veckan, säger terapeuten. Hos mamma som nervöst vakade (haha) över din sömn när du var barn. Så viktigt var det att sova att hon ibland gav dig Theralen. Och ibland blev hon arg på dig för att du inte sov. Och så sover Y dåligt medan ni är där. Och du blir arg. Tror du att det hänger ihop?

Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.

Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.

Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)

Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.

I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.

Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.

Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.

Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?

Jo, det hänger ihop. Någotsånär.

Allt hänger ihop

Så du var hemma hos mamma förra veckan, säger terapeuten. Hos mamma som nervöst vakade (haha) över din sömn när du var barn. Så viktigt var det att sova att hon ibland gav dig Theralen. Och ibland blev hon arg på dig för att du inte sov. Och så sover Y dåligt medan ni är där. Och du blir arg. Tror du att det hänger ihop?

Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.

Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.

Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)

Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.

I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.

Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.

Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.

Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?

Jo, det hänger ihop. Någotsånär.

2010-11-01

Lite trams

Jag är helt slut. Förkylning med djävulsk hosta, jobbångest, Q-bråk på dagarna och Y-stök på nätterna dränerar mig.

Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.

Hur fyller man på en Helga?

I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.

Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.

Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.

Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.

Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.

Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.

Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.

Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!

Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.

Lite trams

Jag är helt slut. Förkylning med djävulsk hosta, jobbångest, Q-bråk på dagarna och Y-stök på nätterna dränerar mig.

Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.

Hur fyller man på en Helga?

I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.

Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.

Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.

Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.

Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.

Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.

Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.

Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!

Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.