2005-12-26

Uppdrag jul utfört

Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.

Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.

Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?

Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?

Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.

Uppdrag jul utfört

Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.

Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.

Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?

Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?

Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.

2005-12-22

Mammauppdatering

Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.

Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.

Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.

Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.

Bitterljuvt igenkännande

På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.

Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.

Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.

De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?

Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.

Mammauppdatering

Under den gångna helgen fick jag besök av mamma och åldrig styvfar, de kom för att vara med på min julkonsert med kören. Styvfar och jag har alltid haft ett svalt förhållande, men en av de få saker vi har kunnat mötas i har varit musik. Han har lärt mig att sjunga. Kanske har det varit hans valhänta sätt att uttrycka sin kärlek till mig.

Mamma och jag kunde reparera vår relation något under besöket. Inte så att vi pratade om våra gräl, inte alls. Det hade inte lett någon vart. Istället handlade vi, lagade mat och tittade på tv tillsammans. Mamma förvånade mig med att på egen hand leta på adoptionsböcker i min bokhylla och läsa hela tre stycken: Hitta hem, Längtansbarnen och Linnea från Yujiang (den intresserade läsaren hittar recensioner av dem alla under länken Böcker). Hon läste och kommenterade, och jag svarade. Det blev intressanta samtal, och igen blev jag förvånad över hur lugn och vettig hon var.

Med mamma är det två villkor som måste vara uppfyllda. Man måste ha fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Hon är annars väldigt bra på att bara låtsas lyssna och i själva verket tänka på något annat. Hon är också mycket styrd av sina känslor, känslor som hon själv är den sista att begripa sig på. Jag har många gånger frågat mig hur en person som är så duktig (ibland!) på att förstå sig på andras känsloliv har så otroligt dålig koll på sitt eget.

Men när hon är uppmärksam och hennes omdöme inte är fördunklat av ångest och dåligt samvete, är hon faktiskt väldigt klok och resonabel, och framför allt empatisk. Hon blir en bra mormor, det har jag visserligen aldrig betvivlat, men nu tror jag dessutom att hon blir en bra mormor till ett adopterat barn.

Bitterljuvt igenkännande

På lördagkvällen såg vi filmen Hemligheter och lögner på TV. Jag har sett den förut och tyckt den var bra, men det var länge sedan. Nu tyckte jag att den var ett mästerverk. Andra filmer som behandlar barnlöshet eller adoption har jag tyckt ganska illa om, de är oftast flåshurtiga och okänsliga.

Som förstås av titeln handlar filmen om hemligheter och lögner i en familjekonstellation. En av dessa hemligheter är att ett par inte kan få barn. Det avslöjas med viss dramatik mot slutet, men den uppmärksamme tittaren förstår det på ett tidigt stadium. Dialogen mellan man och hustru är lysande. Inget sägs rent ut, men man förstår snabbt att de inte är lyckliga, och sakta sjunker det in varför. Det ofödda, ofådda barnet finns hos dem hela tiden, de talar aldrig om det, men det finns där. De har gett upp hoppet, men sorgen och bitterheten finns kvar, och blir desto större genom att de aldrig når förlösning.

Skildringen av detta par fick mig att undra över alla andra par över hela världen och genom alla tidsåldrar som har upplevt samma sak. De som inte har haft några möjligheter. Medicinsk behandling har bara funnits i några decennier, och bara för dem som har pengar. Adoption är visserligen en uråldrig företeelse, men även det kostar pengar, och kan vara omöjligt av sociala skäl. Finns det inga möjligheter lever man på hoppet tills det tar slut, sedan stelnar man och lever vidare, fast livet går en förbi. Kanske når man till sist försoning med sitt öde.

De måste vara många, dessa mina systrar och bröder. Vem berättar deras historia? Vem minns deras lidande? Vem formulerar deras känslor?

Själv känner jag fortfarande en stor sorg men också en tacksamhet över att tillhöra de som kan få barn, om än inte på det sätt jag hade tänkt från början.

2005-12-19

Idag för 22 år och en dag sedan

.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.

Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.

Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.

Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.

Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.

Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!

Vi har nästan bestämt oss!

Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.

Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?

O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.

I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.

Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.

Idag för 22 år och en dag sedan

.. var jag en rädd trettonåring som dagen därpå skulle genomgå en stor ryggoperation. Jag somnade ensam på sjukhuset, mamma orkade inte vara hos mig. Pappa som bodde i en annan stad kom resande först på operationsdagen, så de satt båda hos mig när jag vaknade ur narkosen.

Smärtan jag kände då och de närmaste dygnen efteråt var obeskrivlig. Efteråt har jag alltid tänkt att det som alla pratar om, att föda barn, omöjligt kan vara värre. Det är en underlig tanke att jag aldrig kommer att få reda på det nu.

Som vuxen har jag förstås undrat vad i helvete mina föräldrar sysslade med. Då, när jag var en brådmogen trettonåring, accepterade jag att de inte var hos mig den kvällen. Idag, när jag själv är uppfylld av tanken att bli mamma, vet jag att jag aldrig hade lämnat mitt barn ensam en enda sekund under sådana omständigheter.

Men jag är inte arg på mina föräldrar. Pappa var omogen och obetänksam. När han fick klart för sig hur ont jag hade och hur viktigt det var att någon var hos mig, sov han i mitt rum under återstoden av min sjukhusvistelse. Mamma var uppfylld av sin egen ångest, som hon inte klarade av att hantera. Som barn låg hon ofta och länge på sjukhus, vilket satte djupa spår hos henne.

Allt gick bra, och mindre än ett år efter operationen var jag fullständigt återställd. Det enda spår jag bär är ett prydligt ärr som löper längs halva ryggraden. Det har varit en skön vetskap att ha, att jag kommer igenom svåra upplevelser, låt vara med ärr.

Det var dagens minnesord. Nu över till nutiden!

Vi har nästan bestämt oss!

Det lutar åt att det blir Korea. Jag pratade med AC (ny, ännu bättre tant!) flera gånger i förra veckan. För det första verkar det som att Korea accepterar mitt sköldkörtelfel (som ju egentligen inte är ett fel, utan snarare ett tecken på att jag kanske utvecklar sköldkörtelsjukdom i framtiden). För det andra måste både O och jag slanka till oss lite. Korea ställer krav på blivande adoptivföräldrars vikt, vilket de gör förbannat rätt i. Övervikt är ju trots allt hälsofarligt i längden, och det är egentligen inte så konstigt att de kräver de bästa och friskaste tänkbara föräldrar till de barn de adopterar bort.

Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli tillfrågade om barn med lättare handikapp. Det hade vi redan svarat att vi kunde, men AC ville fråga än en gång. Kan vi det så kan nämligen andra länder komma ifråga, som Colombia till exempel. Men då går det fort, och AC-tanten ville veta när vi tidigast kunde tänka oss att resa. Februari?

O och jag konfererade, vi insåg båda att vi inte vill ha frågan just nu. För hur ska vi kunna tacka nej till ett barn när vi får veta att det finns och kan bli vårt? Det måste vara oerhört svårt. Vi undrade rent av om det inte fanns ett särskilt barn som vår AC-tant tänkte på när hon frågade. Eller så inbillade vi oss.

I alla fall bestämde vi oss för att juni är det tidigaste vi kan tänka oss. Vi flyttar i slutet av april, och sedan behöver vi en månad på oss att komma i ordning. Sedan är vi redo, så redo man någonsin kan bli.

Det känns fullständigt verklighetsfrämmande och absurt att vi ska bli föräldrar. I åratal har jag pratat om det, drömt om det. Jag läste de första adoptionsböckerna redan 2001. Nu när vi börjar närma oss kan jag inte tro det. Det är alldeles för teoretiskt. Jag sörjer inte över att inte vara gravid (bara litelite), men jag skulle behöva lite illamående och bröstspänningar och fosterrörelser för att fatta vad som pågår. Och framför allt skulle jag behöva ett datum för BF - det magiska Beräknad Förlossning - att se fram emot och försöka relatera till. Bioföräldrar har i alla fall förmånen att de vet ungefär - på några veckor när - när ungen kommer. Och inte påverkas de av att Kina öppnar för Tyskland som adoptionsland, eller fågelinfluensans härjningar, eller att Bolivia väljer en ny president. Men min barnaväntan ska hela världen vara med och påverka.

2005-12-11

Detta tror jag på

Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.

Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.

Så jag är rätt van.

Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.

Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)

Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.

Detta tror jag på

Jag fick en lustig kommentar på mitt förra inlägg, faktiskt den första någonsin som varit något annat än stödjande, uppmuntrande och konstruktiv.

Det är ingen nyhet för mig att min ledsenhet över att inte bli med barn kan upplevas som provocerande och hotfull. Flera mig närstående personer har sagt rent ut eller på annat sätt visat att jag inte borde vara så ledsen, att jag borde se ljusare på tillvaron, att jag inte ska ta ut allt elände i förskott. Och så vidare.

Så jag är rätt van.

Det som förvånar mig, och alltid har gjort, är hur någon kan tro att jag har valt att vara ledsen och förtvivlad. Mitt liv hade varit betydligt enklare och roligare om jag inte hade sörjt min infertilitet, om jag inte varit avundsjuk och missunnsam på dem som får barn.

Jag har lärt mig en sak under den här tiden. Känslor är inget att skämmas över. De är inte onda eller goda, de bara är. Man kan inte ställas till svars för sina känslor. Vad man däremot kan råda över, och sålunda har ansvar för, är vad man gör av känslorna, hur man agerar. Om jag i mitt stilla sinne avundas min kusin för att hon har två barn och jag inget, har ingen rätt att säga till mig att jag inte får känna så. Om jag däremot skulle agera på den känslan och säga något elakt och sårande till min kusin, är det en annan sak. Då måste jag acceptera att andra reagerar och tycker att jag bär mig dumt åt. (Att skriva om det anonymt på en blogg hamnar väl någonstans däremellan, hehehe.)

Jag är fullt och fast övertygad om att vissa av oss mår bättre om vi får dra fram våra svarta känslor i ljuset, vrida och vända på dem och undersöka dem. Sedan vet jag mycket väl att många inte fungerar så - jag är gift med en av dem. Jag har heller inte för avsikt att tvinga hela världen att lyssna på mig. Men om detta kompromissar jag inte: vill man vara nära mig, får man ta mig som jag är. Just nu och en obestämd tid framåt ingår infertilitetssorg i paketet Helga. Både i verkliga livet och i bloggform.

2005-12-08

Det finns MÅNGA andra länder!

Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.

Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.

Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.

Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.

På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.

Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.

Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.

Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.

Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.

Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.

Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.

Före jul vet vi kanske vem det blir.

Det finns MÅNGA andra länder!

Idag pratade jag med vår adoptionskonsulent på AC. Det var ett trevligt och förvirrande samtal.

Men först en rekapitulation: Innan vi åkte till Sydafrika skickade vi vår hemutredning till BFA och AC. BFA ringde omedelbart tillbaka och berättade att vi står först i kö att skicka papper till Bolivia, men att det är osäkert när det kan ske, tidigast i februari. Därefter är väntetiden ungefär ett år. Samma dag som vi åkte mejlade vi AC och meddelade att vi skulle resa bort. När vi kom hem väntade ett mejl från vår adoptionskonsulent, där hon skrev att hon skulle kontakta oss när vi var hemma igen.

Dagarna gick, ingen ringde. Varje dag efter jobbet kollade vi mejlen men blev besvikna. Ingen större missräkning jämfört med mycket annat, men nog började jag undra om det var Bebisguden som jävlades med oss igen.

Samma tanke återkom idag under förmiddagen när jag utan framgång försökte nå damen ifråga. Eftersom jag jobbar i kontorslandskap är det lite krångligt att ringa privatsamtal. Jag får smita in i de så kallade ”tysta rum” det vill säga dåligt ljudisolerade glasburar som finns utspridda här och var. Jag väljer en så långt borta från min arbetsgrupp som möjligt och försöker prata tyst.

På eftermiddagen svarade hon. Jag presenterade mig, varpå hon utbrast ”O, är det du! Så bra att du ringer, ni är mitt största dåliga samvete just nu!”. Därmed var isen bruten. Hon var lätt att prata med och gav raka besked.

Kontentan av samtalet blev att det finns en hel del länder att välja på. För det första har vi lång medlemstid hos AC vilket innebär att vi, om vi skulle välja ett land där det är väntetid i Sverige, hoppar förbi de väntande par som varit mindre förtänksamma än vi. För det andra uppfyller vi många av de krav som ställs. Vi har varit gifta länge, vi har lång utbildning, vi är vid god hälsa.

Undantaget är Korea, som har stränga krav på blivande adoptivföräldrar. Jag har fel på immunförsvaret och äter en låg dos Levaxin för att stödja sköldkörtelfunktionen. O väger aningens för mycket. Men om han går ner några kilo i vikt och en specialistläkare skriver ett intyg på att min åkomma inte påverkar mitt hälsotillstånd, kanske Korea accepterar oss. Väntetiden är oerhört kort – barnbesked kommer nära nog med vändande post, man reser någon månad senare. Det är nästan för kort väntetid. Tanken svindlar. Det är som att beställa barn på postorder.

Förutom våra gamla länder Bolivia och Kina finns det ett par länder till som utan knot skulle godkänna oss som föräldrar.

Alltså måste vi välja. Välja land och därmed utse vårt andra hemland. För resten av livet kommer vi – måste vi – ha en stark och innerlig relation till detta land. Indirekt väljer vi också barn. Blir det Kina får vi nästan säkert en dotter. Blir det Korea får vi förmodligen ett litet barn. Och så vidare.

Vår AC-tant (kärleksfullt epitet) har skickat oss information om länderna, vi ska höras av i nästa vecka.

Olivia från Bolivia och Stinafina från Kina har jag fantiserat om länge. Nu ser jag också Norea från Korea, Etienne från Etiopien, Theo från Thailand och kanske rentav en namnlös liten pojke från Indien. De ser olika ut sinsemellan, men alla har de mörkt hår och mörka ögon.

Före jul vet vi kanske vem det blir.

2005-12-07

Kapstaden rekommenderas varmt!

Nu har vi varit hemma i en vecka. Den senaste semestern är alltid den bästa, men frågan är om inte denna verkligen var den bästa.

Vad var allra bäst? Jag vet inte. Maten, kanske. Den var fantastisk. Möra lena köttbitar, fin vit kotlettfisk, grillad med citron. Ostron! Smörig avokado, saftig mango. English afternoon tea, scones, jam and clotted cream. Boboti, en kryddig köttgryta. Kort sagt, fina råvaror och cross culture cooking när den är som bäst. (Mja, okej då, vid närmare eftertanke var det två saker som aldrig var särskilt goda: pommes frites - för bleka och blöta, och kaffe - för svagt.)

Vinet gick inte av för hackor heller. Jag har tidigare inte varit så värst intresserad av vin, kunde aldrig komma ihåg vilka viner jag gillade. Men nu vet jag. Shiraz och Chardonnay. Det ska vara kraftfulla viner, vare sig det är rött eller vitt. Inget tunt och mesigt. Det var härligt att åka mellan vingårdarna och provsmaka, och köpa med oss det vi gillade bäst.

Både vin och mat är billigt i Sydafrika. Vi betalade sällan mer än 300 kr för trerätters middagar med vin. Tycker man att det är för dyrt, går det bra att ta med sig eget vin på krogen.

Som om inte detta vore nog, är Kapstaden med omgivningar dessutom oerhört vackert. Vi har beundrat oräkneliga utsikter. Jakarandaträden blommade som bäst, stora träd med himmelsblå blommor. Vi har sett pingviner, valar, giraffer, noshörningar, gnuer och lejon. Fast inte på samma ställe förstås.

Starkast intryck gjorde nog ändå landet Sydafrika, dess historia och kultur. Vi besökte en kåkstad och blev imponerade av den livsglädje och företagsamhet vi såg där. De flesta vi mötte gav intryck av att vara oerhört stolta över sitt land, och det undrar jag inte på. De har klarat övergången från apartheid till demokrati, på bara tio år. Visst har de enorma problem, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och aids, men de är definitivt på rätt väg.

Jag läste två intressanta böcker under semestern, den ena om förhandlingarna som ledde till apartheids fall, den andra var Mandelas självbiografi. Jag är inte mycket för helgonförklaringar, men Mandela är sannerligen en hjälte. Detta är hans credo, och det är tänkvärt:

"It was during those long and lonely years that my hunger for the freedom of my own people became a hunger for the freedom of all people, white and black. I knew as well as I knew anything that the oppressor must be liberated just as surely as the oppressed. A man who takes away another man's freedom is a prisoner of hatred, he is locked behind the bars of prejudice and narrow-mindedness. I am not truly free if I am taking away someone else's freedom, just as surely as I am not free when my freedom is taken from me. The oppressed and the oppressor alike are robbed of their humanity."

Så enkelt är det. Både förövare och offer är ofria. Det är lätt att glömma bort.

Vill nu inte Helga adoptera från detta enastående land, frågar ni. Svar: jo det vill hon, väldigt gärna. Men hon kan inte. För att få adoptera från Sydafrika måste man vara varmt kristen, helst aktiv i en församling. Där föll det. Tyvärr.

Men det finns ju andra länder!

Kapstaden rekommenderas varmt!

Nu har vi varit hemma i en vecka. Den senaste semestern är alltid den bästa, men frågan är om inte denna verkligen var den bästa.

Vad var allra bäst? Jag vet inte. Maten, kanske. Den var fantastisk. Möra lena köttbitar, fin vit kotlettfisk, grillad med citron. Ostron! Smörig avokado, saftig mango. English afternoon tea, scones, jam and clotted cream. Boboti, en kryddig köttgryta. Kort sagt, fina råvaror och cross culture cooking när den är som bäst. (Mja, okej då, vid närmare eftertanke var det två saker som aldrig var särskilt goda: pommes frites - för bleka och blöta, och kaffe - för svagt.)

Vinet gick inte av för hackor heller. Jag har tidigare inte varit så värst intresserad av vin, kunde aldrig komma ihåg vilka viner jag gillade. Men nu vet jag. Shiraz och Chardonnay. Det ska vara kraftfulla viner, vare sig det är rött eller vitt. Inget tunt och mesigt. Det var härligt att åka mellan vingårdarna och provsmaka, och köpa med oss det vi gillade bäst.

Både vin och mat är billigt i Sydafrika. Vi betalade sällan mer än 300 kr för trerätters middagar med vin. Tycker man att det är för dyrt, går det bra att ta med sig eget vin på krogen.

Som om inte detta vore nog, är Kapstaden med omgivningar dessutom oerhört vackert. Vi har beundrat oräkneliga utsikter. Jakarandaträden blommade som bäst, stora träd med himmelsblå blommor. Vi har sett pingviner, valar, giraffer, noshörningar, gnuer och lejon. Fast inte på samma ställe förstås.

Starkast intryck gjorde nog ändå landet Sydafrika, dess historia och kultur. Vi besökte en kåkstad och blev imponerade av den livsglädje och företagsamhet vi såg där. De flesta vi mötte gav intryck av att vara oerhört stolta över sitt land, och det undrar jag inte på. De har klarat övergången från apartheid till demokrati, på bara tio år. Visst har de enorma problem, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och aids, men de är definitivt på rätt väg.

Jag läste två intressanta böcker under semestern, den ena om förhandlingarna som ledde till apartheids fall, den andra var Mandelas självbiografi. Jag är inte mycket för helgonförklaringar, men Mandela är sannerligen en hjälte. Detta är hans credo, och det är tänkvärt:

"It was during those long and lonely years that my hunger for the freedom of my own people became a hunger for the freedom of all people, white and black. I knew as well as I knew anything that the oppressor must be liberated just as surely as the oppressed. A man who takes away another man's freedom is a prisoner of hatred, he is locked behind the bars of prejudice and narrow-mindedness. I am not truly free if I am taking away someone else's freedom, just as surely as I am not free when my freedom is taken from me. The oppressed and the oppressor alike are robbed of their humanity."

Så enkelt är det. Både förövare och offer är ofria. Det är lätt att glömma bort.

Vill nu inte Helga adoptera från detta enastående land, frågar ni. Svar: jo det vill hon, väldigt gärna. Men hon kan inte. För att få adoptera från Sydafrika måste man vara varmt kristen, helst aktiv i en församling. Där föll det. Tyvärr.

Men det finns ju andra länder!

2005-11-15

Ollibolli eller Stinafina?

Gahh! Just som man har vant sig vid världens nya utseende efter att den vändes upp och ned för femitielvte gången, så blir det jordbävning igen.

Nej, jag överdriver. Nu var det knappt ett efterskalv, en liten darrning bara.

Hur som helst. AC (som har Kina) och BFA (som har Bolivia) emottog båda en kopia av vår hemutredning igår. Idag ringde BFA och meddelade att nästa par som får skicka papper till Bolivia blir vi, om vi är intresserade. Men hur lång tid det tar, och hur länge det sedan dröjer innan det blir barnbesked är osäkert.

Hur ska man kunna välja? Vill vi fortsätta på det vi ställt in oss på - Bolivia - fast processen är osäker? Eller vill vi välja ett mer förutsägbart land som Kina? Vill vi resa i grupp och fösas runt under två veckor när vi ska hämta vårt barn? Eller vill vi rå oss själva i nära fem veckor? Vad appellerar mest till oss, världens största land med en tusenårig kultur och en moraliskt tvivelaktig ettbarnspolitik? Eller ett litet land med höga berg och en fattigdom som är lika hjärtskärande som skönheten i landskapet? Var är barnen vackrast, klokast, friskast, lyckligast?

Hur ska vi kunna välja? Ändå är det just det vi måste göra.

Men inte just nu. Först ska vi åka på en efterlängtad semester. Som ett mirakel kanske vägen klarnar för oss under tiden.

Jag kan förresten meddela att det råder terrorbalans mellan mig och mamma just nu. Hon ringer och vi pratar artigt och kyligt om likgiltiga saker. Det är mitt sätt att straffa henne. Det är infantilt och varken konstruktivt eller snällt, men alternativet är ingen kontakt alls.

Ollibolli eller Stinafina?

Gahh! Just som man har vant sig vid världens nya utseende efter att den vändes upp och ned för femitielvte gången, så blir det jordbävning igen.

Nej, jag överdriver. Nu var det knappt ett efterskalv, en liten darrning bara.

Hur som helst. AC (som har Kina) och BFA (som har Bolivia) emottog båda en kopia av vår hemutredning igår. Idag ringde BFA och meddelade att nästa par som får skicka papper till Bolivia blir vi, om vi är intresserade. Men hur lång tid det tar, och hur länge det sedan dröjer innan det blir barnbesked är osäkert.

Hur ska man kunna välja? Vill vi fortsätta på det vi ställt in oss på - Bolivia - fast processen är osäker? Eller vill vi välja ett mer förutsägbart land som Kina? Vill vi resa i grupp och fösas runt under två veckor när vi ska hämta vårt barn? Eller vill vi rå oss själva i nära fem veckor? Vad appellerar mest till oss, världens största land med en tusenårig kultur och en moraliskt tvivelaktig ettbarnspolitik? Eller ett litet land med höga berg och en fattigdom som är lika hjärtskärande som skönheten i landskapet? Var är barnen vackrast, klokast, friskast, lyckligast?

Hur ska vi kunna välja? Ändå är det just det vi måste göra.

Men inte just nu. Först ska vi åka på en efterlängtad semester. Som ett mirakel kanske vägen klarnar för oss under tiden.

Jag kan förresten meddela att det råder terrorbalans mellan mig och mamma just nu. Hon ringer och vi pratar artigt och kyligt om likgiltiga saker. Det är mitt sätt att straffa henne. Det är infantilt och varken konstruktivt eller snällt, men alternativet är ingen kontakt alls.

2005-11-10

Eftersom ni ber så vackert

Jag hade fattat mitt beslut redan innan jag skrev mitt förra inlägg, men era kommentarer stärkte mig. Jag blir väldigt glad av att höra att ni läser och uppskattar det jag skriver. Tack! Ni som tycker att jag ska skriva en bok ska veta att ni satt ord på en av mina hemliga drömmar. Den som lever får se. Men först ska boken ha ett slut, ett lyckligt sådant.

Men jag påmindes också om gemenskapen som jag har hittat på internet och som jag inte hade klarat mig utan. Numera spottar jag på Kanalens IVF-sida, men den gav mig faktiskt stöd under många år, och gav mig många trevliga bekantskaper i verkliga livet (hej, hej, ni vet vilka ni är!).

Till sist är det en helt annan sak som driver mig att skriva, nämligen kreativitet och skaparlust. Min psykolog fick mig att förstå att jag är en ganska kreativ och fantasifull person, jag som sett mig själv som tråkig tekniker. Efter samtalen med henne lärde jag mig att det kan vara helande och rogivande att skapa. Exakt vad man skapar spelar mindre roll, det funkar att sticka tröjor, sy klänningar, odla plantor och komponera prunkande rabatter, liksom att koda hemsida. Det låter barnsligt, men jag går ibland in på min hemsida och tittar på den, och tänker "den har jag gjort". Det ger mig tillfredsställelse, och bygger upp mig.

Annars är det tungt just nu. Morgnarna är hemskare än någonsin, jag vill inte vakna och när jag vaknat vill jag inte gå upp. Jag kommer allt senare till jobbet. Kvällarna är inte mycket bättre, lagom till läggdags får jag ångestvirvlar i magen och börjar återigen älta hela den sorgliga historien. Däremellan har jag gudskelov ett andningshål på jobbet. När jag väl tagit mig dit blir jag distraherad och får tänka på annat. Mina arbetskamrater märker att jag är trött och grinig, men jag vågar påstå att de inte har en aning om exakt hur ledsen och nedbruten jag är inuti.

Mammamonstret

Ja, så har jag gått en rond med mamma också. Det var ett tag sedan sist, så det var väl dags. Jag vet att min mamma älskar mig och vill mig väl, men hon ställer också till med en hel del besvär. Igår var jag dödstrött efter ytterligare en lång dag på jobbet (en dag som flankeras av två gånger fyrtio minuters bilkörning) och såg fram emot att ligga på soffan hela kvällen och läsa Harry Potter och vila. Men så ringde mamma och därmed var den vilan förstörd. Vi började ganska snabbt att gräla och det är ungefär vad som behövs just nu för att jag ska gråta resten av kvällen.

Grälet var till stor del en favorit i repris. Mamma anser att jag är kliniskt deprimerad och därmed bör medicinera. Hon föreläser länge och gärna om detta. Jag kan hålla med henne i sak, men:

1 Detta är en gammal konflikt som har sysselsatt oss i flera år. Jag är inte bättre människa än att jag reser ragg lite grann så fort depression kommer på tal oss emellan.

2 Jag vill inte att mamma ska vara min läkare, hon ska vara min mamma. Jag har en stark känsla av att hon flyr in i läkarrollen när det blir för svårt för henne att se hur ledsen jag är. Vad jag än säger eller gör så svarar hon förnumstigt att just det är ett vanligt tecken på depression. Det är kränkande att reduceras till en provkarta på depressiva symptom.

3 Jag vill inte bli föreläst för, jag vill bli lyssnad på. Mamma är utomordentligt dålig på att lyssna. I alla fall på mig. I alla fall just nu.

4 Efter att i nästan tre års tid ha talat med ett stort antal läkare, följt deras direktiv, tagit av dem ordinerade mediciner samt litat på deras positiva prognoser finns det inget - INGET! - jag har mindre lust med än att börja en ny läkar-och medicinresa. Antidepressiva läkemedel har biverkningar och de hjälper faktiskt inte alla. Kanske jag är ett sådant undantag, precis som jag är det i IVF-avseende? Just nu sätter jag störst tilltro till mitt eget omdöme.

Nästa punkt på grälagendan handlade om den skamligaste av känslor, avundsjukan. En av dödssynderna, i mitt fall dessutom uppblandat med barnslig och primitiv svartsjuka. Mamma hade födelsedagskalas i lördags, ett kalas som varken jag eller min syster kunde vara med på. Som något slags substitut bjöd hon då sina brorsbarn, mina fertila bebisautomater till kusiner. De kom förstås ångande med ungar och ungarnas pappor i släptåg och deltog i den lyckliga familjefesten.

I vanliga fall avundas jag dem det de har, barn som de fått utan större ansträngning eller uppoffring. Men nu blir jag dessutom svartsjuk. De har en egen morsa, de kan väl umgås med henne och låta mig ha min för mig själv! Vad fan ska de ringa min mamma för och bräka om sina jävla ungar? Och vad värre är, vilket behov fyller de hos henne? Mamma försäkrar mig att mina känslor av att vara mindre värd och misslyckad enbart finns i mitt eget huvud. Hon älskar mig precis som jag är och vill bara att jag ska vara lycklig. Naturligtvis tror jag henne. Men jag får fan inte ihop det. Hela mitt liv har jag hört henne gå på om sina egna och andras graviditeter, förlossningar och barn. Hennes identitet hänger mycket starkt ihop med att hon är MAMMA. Detta, och att det uppenbarligen är jävligt viktigt att manifestera en samhörighet med mina kusiner och deras barn, går inte ihop med det hon försäkrar mig.

Allt detta kunde jag naturligtvis inte få fram, vi tappade huvudet långt innan jag hade haft en chans. Jag vill minnas att jag sa att jag blev ledsen när jag hörde att hon bjöd kusinerna. Märk väl: jag sa inte att hon inte borde ha gjort det, eller att det var fel av henne. Den rätten tycker jag mig inte ha. Men jag har fan ta mig rätt att bli ledsen.

Men det tyckte inte mamma. Hon retirerade direkt in i sitt hörn och försvarade sig med en välriktad spark: "Ja vet du, att du känner så är helt och hållet DITT problem". Varpå jag sjönk till samma låga nivå och sa åt henne att i fortsättningen ringa kusinerna istället för mig, med dem kan hon ju prata om trevliga saker. Bebisar exempelvis.

Till sist nådde vi fram till en sorts vapenstillestånd. Tror jag. Vi var i alla fall inte direkt osams när vi la på. Men grälet har ändå dragit ner mig, och jag leker med tanken att klippa kontakten med mamma. Åtminstone ett tag. Det är grymt mot henne, men det skulle faktiskt vara lugnare för mig.

Eftersom ni ber så vackert

Jag hade fattat mitt beslut redan innan jag skrev mitt förra inlägg, men era kommentarer stärkte mig. Jag blir väldigt glad av att höra att ni läser och uppskattar det jag skriver. Tack! Ni som tycker att jag ska skriva en bok ska veta att ni satt ord på en av mina hemliga drömmar. Den som lever får se. Men först ska boken ha ett slut, ett lyckligt sådant.

Men jag påmindes också om gemenskapen som jag har hittat på internet och som jag inte hade klarat mig utan. Numera spottar jag på Kanalens IVF-sida, men den gav mig faktiskt stöd under många år, och gav mig många trevliga bekantskaper i verkliga livet (hej, hej, ni vet vilka ni är!).

Till sist är det en helt annan sak som driver mig att skriva, nämligen kreativitet och skaparlust. Min psykolog fick mig att förstå att jag är en ganska kreativ och fantasifull person, jag som sett mig själv som tråkig tekniker. Efter samtalen med henne lärde jag mig att det kan vara helande och rogivande att skapa. Exakt vad man skapar spelar mindre roll, det funkar att sticka tröjor, sy klänningar, odla plantor och komponera prunkande rabatter, liksom att koda hemsida. Det låter barnsligt, men jag går ibland in på min hemsida och tittar på den, och tänker "den har jag gjort". Det ger mig tillfredsställelse, och bygger upp mig.

Annars är det tungt just nu. Morgnarna är hemskare än någonsin, jag vill inte vakna och när jag vaknat vill jag inte gå upp. Jag kommer allt senare till jobbet. Kvällarna är inte mycket bättre, lagom till läggdags får jag ångestvirvlar i magen och börjar återigen älta hela den sorgliga historien. Däremellan har jag gudskelov ett andningshål på jobbet. När jag väl tagit mig dit blir jag distraherad och får tänka på annat. Mina arbetskamrater märker att jag är trött och grinig, men jag vågar påstå att de inte har en aning om exakt hur ledsen och nedbruten jag är inuti.

Mammamonstret

Ja, så har jag gått en rond med mamma också. Det var ett tag sedan sist, så det var väl dags. Jag vet att min mamma älskar mig och vill mig väl, men hon ställer också till med en hel del besvär. Igår var jag dödstrött efter ytterligare en lång dag på jobbet (en dag som flankeras av två gånger fyrtio minuters bilkörning) och såg fram emot att ligga på soffan hela kvällen och läsa Harry Potter och vila. Men så ringde mamma och därmed var den vilan förstörd. Vi började ganska snabbt att gräla och det är ungefär vad som behövs just nu för att jag ska gråta resten av kvällen.

Grälet var till stor del en favorit i repris. Mamma anser att jag är kliniskt deprimerad och därmed bör medicinera. Hon föreläser länge och gärna om detta. Jag kan hålla med henne i sak, men:

1 Detta är en gammal konflikt som har sysselsatt oss i flera år. Jag är inte bättre människa än att jag reser ragg lite grann så fort depression kommer på tal oss emellan.

2 Jag vill inte att mamma ska vara min läkare, hon ska vara min mamma. Jag har en stark känsla av att hon flyr in i läkarrollen när det blir för svårt för henne att se hur ledsen jag är. Vad jag än säger eller gör så svarar hon förnumstigt att just det är ett vanligt tecken på depression. Det är kränkande att reduceras till en provkarta på depressiva symptom.

3 Jag vill inte bli föreläst för, jag vill bli lyssnad på. Mamma är utomordentligt dålig på att lyssna. I alla fall på mig. I alla fall just nu.

4 Efter att i nästan tre års tid ha talat med ett stort antal läkare, följt deras direktiv, tagit av dem ordinerade mediciner samt litat på deras positiva prognoser finns det inget - INGET! - jag har mindre lust med än att börja en ny läkar-och medicinresa. Antidepressiva läkemedel har biverkningar och de hjälper faktiskt inte alla. Kanske jag är ett sådant undantag, precis som jag är det i IVF-avseende? Just nu sätter jag störst tilltro till mitt eget omdöme.

Nästa punkt på grälagendan handlade om den skamligaste av känslor, avundsjukan. En av dödssynderna, i mitt fall dessutom uppblandat med barnslig och primitiv svartsjuka. Mamma hade födelsedagskalas i lördags, ett kalas som varken jag eller min syster kunde vara med på. Som något slags substitut bjöd hon då sina brorsbarn, mina fertila bebisautomater till kusiner. De kom förstås ångande med ungar och ungarnas pappor i släptåg och deltog i den lyckliga familjefesten.

I vanliga fall avundas jag dem det de har, barn som de fått utan större ansträngning eller uppoffring. Men nu blir jag dessutom svartsjuk. De har en egen morsa, de kan väl umgås med henne och låta mig ha min för mig själv! Vad fan ska de ringa min mamma för och bräka om sina jävla ungar? Och vad värre är, vilket behov fyller de hos henne? Mamma försäkrar mig att mina känslor av att vara mindre värd och misslyckad enbart finns i mitt eget huvud. Hon älskar mig precis som jag är och vill bara att jag ska vara lycklig. Naturligtvis tror jag henne. Men jag får fan inte ihop det. Hela mitt liv har jag hört henne gå på om sina egna och andras graviditeter, förlossningar och barn. Hennes identitet hänger mycket starkt ihop med att hon är MAMMA. Detta, och att det uppenbarligen är jävligt viktigt att manifestera en samhörighet med mina kusiner och deras barn, går inte ihop med det hon försäkrar mig.

Allt detta kunde jag naturligtvis inte få fram, vi tappade huvudet långt innan jag hade haft en chans. Jag vill minnas att jag sa att jag blev ledsen när jag hörde att hon bjöd kusinerna. Märk väl: jag sa inte att hon inte borde ha gjort det, eller att det var fel av henne. Den rätten tycker jag mig inte ha. Men jag har fan ta mig rätt att bli ledsen.

Men det tyckte inte mamma. Hon retirerade direkt in i sitt hörn och försvarade sig med en välriktad spark: "Ja vet du, att du känner så är helt och hållet DITT problem". Varpå jag sjönk till samma låga nivå och sa åt henne att i fortsättningen ringa kusinerna istället för mig, med dem kan hon ju prata om trevliga saker. Bebisar exempelvis.

Till sist nådde vi fram till en sorts vapenstillestånd. Tror jag. Vi var i alla fall inte direkt osams när vi la på. Men grälet har ändå dragit ner mig, och jag leker med tanken att klippa kontakten med mamma. Åtminstone ett tag. Det är grymt mot henne, men det skulle faktiskt vara lugnare för mig.

2005-11-03

Hemsidans framtid

Tack för hela sju kommentarer på mitt senaste inlägg! Det värmde mitt bittra hjärta när jag kom hem från kursen nu ikväll.

Jag har till och från funderat på att lägga ner min hemsida, och på sistone har funderingarna intensifierats. Detta mycket på grund av att jag känt att jag inte fått så mycket respons. Jag har undrat om det är någon mening med att hälla ut min galla i cyberrymden.

Samtidigt så är jag själv inne på en hel del sidor där jag alltför sällan orkar lämna några kommentarer. Jag vet också mycket väl hur svårt det är att svara vettigt när någon är i behov av tröst. Det är enklare att glädjas med den som är glad än att sörja med och trösta den som sörjer.

Faktiskt så har jag på sistone orkat skriva på fortsättningen på vår historia och är nu framme vid hösten 2003. Det var en oerhört svår tid och jag grubblar som bäst på hur öppen jag ska vara om vad som hände då, hur mycket jag ska lämna ut mig själv och min omgivning.

Hur som helst har jag bestämt mig för att låta sidan ligga kvar, om inte annat för min egen skull. Den ska åtminstone finnas kvar tills det blir ett slut på den här eländiga historien. När det slutet infinner sig och i vilken form vet jag inte ännu.

För mig finns det ett värde i att ärligt försöka beskriva hur jag har upplevt de senaste åren. Jag vet mycket väl att många av de känslor jag har och har haft är långt ifrån rumsrena men jag skäms faktiskt inte för dem. (Oftast inte). Det är så här det har varit, det är så här det är. Detta är jag, på gott och ont.

Hemsidans framtid

Tack för hela sju kommentarer på mitt senaste inlägg! Det värmde mitt bittra hjärta när jag kom hem från kursen nu ikväll.

Jag har till och från funderat på att lägga ner min hemsida, och på sistone har funderingarna intensifierats. Detta mycket på grund av att jag känt att jag inte fått så mycket respons. Jag har undrat om det är någon mening med att hälla ut min galla i cyberrymden.

Samtidigt så är jag själv inne på en hel del sidor där jag alltför sällan orkar lämna några kommentarer. Jag vet också mycket väl hur svårt det är att svara vettigt när någon är i behov av tröst. Det är enklare att glädjas med den som är glad än att sörja med och trösta den som sörjer.

Faktiskt så har jag på sistone orkat skriva på fortsättningen på vår historia och är nu framme vid hösten 2003. Det var en oerhört svår tid och jag grubblar som bäst på hur öppen jag ska vara om vad som hände då, hur mycket jag ska lämna ut mig själv och min omgivning.

Hur som helst har jag bestämt mig för att låta sidan ligga kvar, om inte annat för min egen skull. Den ska åtminstone finnas kvar tills det blir ett slut på den här eländiga historien. När det slutet infinner sig och i vilken form vet jag inte ännu.

För mig finns det ett värde i att ärligt försöka beskriva hur jag har upplevt de senaste åren. Jag vet mycket väl att många av de känslor jag har och har haft är långt ifrån rumsrena men jag skäms faktiskt inte för dem. (Oftast inte). Det är så här det har varit, det är så här det är. Detta är jag, på gott och ont.

2005-10-31

Inte-mera-nu

O ringde imorse till vår adoptionsorganisation, han var glad och positiv och tänkte "sätta igång vår adoption".

Det är stopp på obestämd tid för att skicka ansökan till Bolivia.

Jag-orkar-inte-mer-nu.

Inte-mera-nu

O ringde imorse till vår adoptionsorganisation, han var glad och positiv och tänkte "sätta igång vår adoption".

Det är stopp på obestämd tid för att skicka ansökan till Bolivia.

Jag-orkar-inte-mer-nu.

Måndag i verkligheten

Det är måndag morgon och dimman står vit utanför fönstret. Om ett par timmar ska vi träffa dr Lugn för sista gången och därmed kommer vår IVF-resa att vara avslutad. Jag vet inte riktigt vad vi ska säga till honom. Helst hade jag velat ha en förklaring till varför det aldrig har funkat, och en ursäkt å alla klantiga läkares vägnar som har misshandlat oss genom den här processen. Men vi kommer självklart varken att få det ena eller det andra. Någon förklaring finns inte, och det är inte dr Lugns fel att många av hans kollegor är idioter eller åtminstone obetänksamma.

Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.

Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.

Måndag i verkligheten

Det är måndag morgon och dimman står vit utanför fönstret. Om ett par timmar ska vi träffa dr Lugn för sista gången och därmed kommer vår IVF-resa att vara avslutad. Jag vet inte riktigt vad vi ska säga till honom. Helst hade jag velat ha en förklaring till varför det aldrig har funkat, och en ursäkt å alla klantiga läkares vägnar som har misshandlat oss genom den här processen. Men vi kommer självklart varken att få det ena eller det andra. Någon förklaring finns inte, och det är inte dr Lugns fel att många av hans kollegor är idioter eller åtminstone obetänksamma.

Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.

Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.

2005-10-29

En sonett

Jag är lyrikfreak, det vet ni redan. Kunde alltså inte motstå DN:s sonettmaskin med vars hjälp jag har komponerat följande alster:

Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.

Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera.

Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!

En sonett

Jag är lyrikfreak, det vet ni redan. Kunde alltså inte motstå DN:s sonettmaskin med vars hjälp jag har komponerat följande alster:

Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.

Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera.

Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!

2005-10-28

Tredje dagen

Detta är både lättare och svårare än jag trodde. Igår var jag ganska samlad och kunde till och med skratta och skoja ibland. Pappa kom hit och höll mig sällskap under dagen (jag hostar fortfarande så jag har bestämt mig för att vara hemma resten av veckan) och stannade på middag. Men när han hade åkt och det var läggdags slog ångesten till. Jag grät en stund och sövde sedan mig själv med att läsa Längtansbarnen från pärm till pärm. Det var några år sedan sist.

Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.

Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)

Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?

Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.

Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.

Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.

Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.

Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.

Tredje dagen

Detta är både lättare och svårare än jag trodde. Igår var jag ganska samlad och kunde till och med skratta och skoja ibland. Pappa kom hit och höll mig sällskap under dagen (jag hostar fortfarande så jag har bestämt mig för att vara hemma resten av veckan) och stannade på middag. Men när han hade åkt och det var läggdags slog ångesten till. Jag grät en stund och sövde sedan mig själv med att läsa Längtansbarnen från pärm till pärm. Det var några år sedan sist.

Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.

Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)

Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?

Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.

Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.

Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.

Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.

Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.

2005-10-27

Ironi?

Bara någon timme efter att jag skrivit gårdagens inlägg började jag blöda. Blödningen har ökat sedan igår och liknar nu en riktig mens, så jag hoppas inte mer. Jag har lyckats tjata mig till att få ta blodprov på kliniken imorgon så får vi svar samma eftermiddag.

Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.

Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.

Ironi?

Bara någon timme efter att jag skrivit gårdagens inlägg började jag blöda. Blödningen har ökat sedan igår och liknar nu en riktig mens, så jag hoppas inte mer. Jag har lyckats tjata mig till att få ta blodprov på kliniken imorgon så får vi svar samma eftermiddag.

Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.

Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.

2005-10-26

Värsta ruvningen?

Jo jag tror faktiskt att min sista ruvning är den värsta. Förutom att det alltid är överjävligt att ruva så har jag denna gång begåvats med en brakförkylning med en hosta som inte är av denna världen. Jag hostar så att både lungor och äggstockar och embryon borde lossna och börja skramla runt inuti mig. Kliniken har försäkrat mig att förkylningen inte spelar någon större roll, men jag undrar jag. Eftersom jag inte har så där värst lätt för att bli gravid i första taget så känns det som att hostan från helvetet effektivt stampar sönder den mikroskopiska chans detta försök eventuellt hade.

Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.

Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.

Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.

Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.

Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.

Värsta ruvningen?

Jo jag tror faktiskt att min sista ruvning är den värsta. Förutom att det alltid är överjävligt att ruva så har jag denna gång begåvats med en brakförkylning med en hosta som inte är av denna världen. Jag hostar så att både lungor och äggstockar och embryon borde lossna och börja skramla runt inuti mig. Kliniken har försäkrat mig att förkylningen inte spelar någon större roll, men jag undrar jag. Eftersom jag inte har så där värst lätt för att bli gravid i första taget så känns det som att hostan från helvetet effektivt stampar sönder den mikroskopiska chans detta försök eventuellt hade.

Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.

Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.

Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.

Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.

Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.

2005-10-17

Ruvdag 1

Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.

Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.

Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.

Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?

Jag vet inte. Jag vet inte.

Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.

Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.

Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.

Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.

Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.

Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.

Ruvdag 1

Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.

Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.

Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.

Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?

Jag vet inte. Jag vet inte.

Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.

Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.

Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.

Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.

Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.

Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.

2005-10-15

Aldrig mer, aldrig!!

Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.

I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.

Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.

Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.

Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.

Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.

Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.

Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.

Aldrig mer, aldrig!!

Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.

I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.

Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.

Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.

Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.

Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.

Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.

Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.

2005-10-13

2003-2005, en sammanfattning

Häromdagen skummade jag genom mina dagböcker de senaste åren. Det är länge nu som jag har tyckt att mitt liv är så jävla fel, ingen ordning på någonting. Är det så här livet ska vara? Efter denna läsning är jag benägen att svara nej. Så här ska inte livet vara, men så här har det varit:

februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.

mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.

april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.

maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.

juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.

juli 2003
Testar negativt.

augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.

september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.

oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.

november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.

december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.

januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.

februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.

mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.

april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.

maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..

juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.

juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.

augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.

september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.

oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.

november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.

december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.

januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.

mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.

juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.

juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.

augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.

september 2005
Sprayar och sprutar.

oktober 2005
Äggplock.

Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.

Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.

2003-2005, en sammanfattning

Häromdagen skummade jag genom mina dagböcker de senaste åren. Det är länge nu som jag har tyckt att mitt liv är så jävla fel, ingen ordning på någonting. Är det så här livet ska vara? Efter denna läsning är jag benägen att svara nej. Så här ska inte livet vara, men så här har det varit:

februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.

mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.

april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.

maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.

juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.

juli 2003
Testar negativt.

augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.

september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.

oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.

november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.

december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.

januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.

februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.

mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.

april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.

maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..

juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.

juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.

augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.

september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.

oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.

november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.

december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.

januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.

mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.

juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.

juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.

augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.

september 2005
Sprayar och sprutar.

oktober 2005
Äggplock.

Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.

Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.